söndag 24 mars 2013

Säsongsavslutning i Årefjällsloppet

Boendet i Åre Björnen
Oj vilken avslutning på säsongen det blev. Inte riktigt som jag hade tänkt mig. Även om  jag hade känt att kroppen inte var så pigg på träningarna i veckan trodde jag ändå att den skulle kännas okej på tävling när nummerlappen åkte på. Det gjorde den inte. Långt ifrån. Det är den värsta känslan jag någonsin tävlat med. Det var inte bara det att jag kände mig trött, kroppen var helt tom och urlakad, fanns inte en gnutta kraft att ta sig framåt med. Jag har aldrig tidigare stannat för att vila, gått upp för backar, försökt glida i fartställning fast det typ är platt, ätit en bulle för att dämpa hunger eller haft tid att stanna och prata vid langastationerna under en tävling, men så var fallet denna gång.

Kanske borde jag ha brutit och tanken slog mig minst var femte minut, problemet var bara att det inte fanns så många bra ställen att kliva av på. Antingen var man mitt uppe på fjället eller i en backe som aldrig tog slut, var ska man ta vägen då? Och så tänkte jag på alla motionärer som skulle ta sig runt, jag ville inte vara sämre kämpe än dem. En annan sak som fick mig att fortsätta var det fantastiska vädret, helt underbart!

Men det var inte bara det att kroppen kändes som skit, det var ett riktigt tufft lopp, det brutalaste jag någonsin åkt. Det som stod på Årefjällsloppets hemsida att det är "ett lättåkt lopp för alla" och att det har en "lättkuperad banprofil som påminner mycket om Vasaloppet" stämmer inte. Det är rent ut sagt en lögn. Detta lopp är en rejäl utmaning för såväl elit som motionär, och hade jag varit i toppform hade jag säkert uppskattat hårdheten i loppet på ett annat vis, nu var det mest slit.

I början av loppet kändes det dock rätt så hyfsat, visst gick det fort och jag låg på en hög ansträngningsnivå men jag kände inte av den där tomheten. Men efter Ottsjön (55km kvar) startade en stigning som satte stopp för mig, jag tog totalt slut, helt parkerad. I den värsta branten kom herrtäten ikapp mig, jag ställde mig vid sidan av spåren och  såg hur de susade upp för backen. Därefter började den riktigta kampen mot kroppen och knoppen.

Jag tog mig upp på toppen av Ottsjöfjället och trodde att jag skulle få åka utför, men icke. Det som väntade var lite upp och ner, på skrå och i motvind i spår som drivits igen. Där någonstans kom förste Karlslundare, tillika Sysarbåkare, Linus Larsson, ifatt mig. Han hade bra fart och verkade vara på G, vilket höll hela vägen i mål där han slutade på en fin 49:e plats! Sedan dröjde det ett tag innan nästa klubb/teamkamrat kom och jag förstod att det inte bara var jag som hade en tung dag.

Eftere att jag hade passerat Edsåsdalen (35km kvar) stannade jag och la på mer valla. Att åka med dåligt fäste kostade väldigt mycket kraft och jag kunde knappast förlora något på att stanna den stund det tog att lägga på mer valla. Fästet blev bättre, men jag var redan för trött för att kunna utnyttja det till fullo så jag fick fortsätta att saxa upp för backarna.

Att ta sig över Hensjön var en blåsig historia, såklart i motvind och helt ensam. Kom det någon åkare orkade jag ändå inte hänga på. Sen kom nog det drygaste på hela banan, stigningen på kraftledningsgatan. Den ville verkligen aldrig ta slut. Vet inte hur många gånger jag hann tänka: - Nu måste jag vara på toppen, det kan inte komma mer uppför nu. Men det gjorde det såklart. I tio kilometer höll denna plåga på innan den långa utförsbacken ner mot Duved äntligen kom. Tyvärr så var jag så stum att jag inte klarade att stå i fartställning hela vägen utan var tvungen att ställa mig upp emellanåt för att skaka loss benen.

Då jag såg skylten 10km kvar förstod jag att jag skulle ta mig i mål trots allt. Jag hade tvivlat på det i 45km och de som sett mig utmed banan trodde nog inte heller att jag skulle ta mig runt, men det gjorde jag och det ska jag ta med mig  i framtiden. Jag har ett pannben som verkar stå emot rätt så mycket och jag kämpade hela vägen i mål utan att vika mig, jag hatar att ge upp.

Till nästa år ska jag även ta med mig två saker till:
1. Planera in loppet i säsongsupplägget
2. Mer fäste från start (jag tyckte att jag hade bra i starten men det var tydligen för lite)

Summa summarum så var det ändå en riktigt rolig helg tillsammans med klubb- och teamkamrater, tackar för det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar