onsdag 29 maj 2013

En annan femma

En fin blombukett i pris
En vecka efter blodomloppet var det dags för en ny femma. En ny femma med helt andra förutsättningar. För det första var klädseln något lättare (minus ca 10kg ) och svalare (3/4-byxa och linne). För det andra var bansträckningen annorlunda (mycket som är lika men ändå med väsentliga skillnader) och längden skiljde sig åt ~180m (detta lopp var längre). För det tredje var farten betydligt högre (jag sprang mitt snabbaste) och tröttheten klart mycket mer uttalad (jag låg i målfållan en minut innan jag kunde resa mig). Mitt första Vår Rus är genomfört och jag klarade precis mitt tidsmål och fick dessutom kliva upp på pallen.


Målet var att springa under 19min. På min klocka fick jag 19 blankt (den officiella tiden blev 19.01) men jag räknar det ändå som att jag klarat målet (de var lite sega på att dra upp startsnöret när skottet gick). Detta gav mig en silverplats som jag är mycket nöjd över. Ettan gick inget att göra åt, hon sprang på tok för fort för mig, så jag fick sikta in mig på att inte släppa förbi Rånäs-tjejen som flåsade i nacken.

Jag fick en bra start och hängde med segrarinnan några hundra meter innan jag fick börja släppa, samtidigt hade det blivit en lucka bakåt. Efter två avverkade kilometer började jag bli trött och vid vändnigen efter dryga hälften var Rånäs-tjejen nästan ikapp. Skit också tänkte jag, slängde ett öga på fjärde tjej för att räkna ut oddsen på att även hon skulle fånga in mig men kände mig rätt säker. Som sämst en tredje plats skulle det nog bli.

Ofta när jag blir ikapp sprungen (eller åkt) tänker jag att personen åtminstone ska få jobba hårt för att komma om. Så jag fortsatte mala på, hörde att stegen bakom höll ungefär samma avstånd hela tiden och inte närmade sig mer. Jäklarns, var det taktik eller orkade hon inte springa om trots allt? Min mage började krampa och jag kände att benen tenderade till mjölksyrastockning, en spurtuppgörelse skulle inte vara till mig fördel.

Vid 4-kilometersskylten bestämde jag mig så för att lägga in en långspurt. Jag visste att det handlade om knappa fyra minuters hårt jobb, en intervalltid som jag är van vid, och ökade därför tempot en aning. Nervöst, javisst. Tänk om min taktik var katastrof? Men efter en stund i det högre tempot fick jag nya krafter, fotstegen bakom hördes inte längre lika väl och jag visste att jag drog ifrån en aning. Nu gällde det bara att hålla hela vägen in. Och det gjorde jag. Fem ynka sekunder skiljde oss åt i mål, men det var fem fina sekunder till min fördel! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar