måndag 13 januari 2014

La Diagonela - den första etappen i Swix Ski Classics

La Diagonela
Bild: Magnus Östh
Den första etappen av Swix Ski Classics har genomförts och långloppscirkusen är igång! Tyvärr tvingades arrangörerna till det planerade Jizerská Padesátka ställa in sitt lopp på grund av snöbrist och Swix Ski Classics fick blixtflyttas till snösäkra St Moritz på 1800möh i Schweiz istället. Det nya loppet fick namnet La Diagonela och blev så lyckat att datumet för nästa års upplaga redan är satt och anmälan öppnat. Den nya tävlingsorten innebar en hel del logistikförändringar då nya biljetter och boende behövdes bokas, men löste sig smidigt ändå.

Vi blev ett litet gäng på fem personer som åkte iväg, coach Johan K, teamkompis Tobbe K, vallare Owe H, åkaren Martin H (AXA Sports Club) och jag. Vi skulle mötas upp på Arlanda på fredag morgon då jag utgick ifrån Uppsala och de andra från Örebro. Denna morgon blev dock allt annat än vad jag hade väntat mig. Det blev en mörk morgon med uppgivenhet, ångest och vånda.

Jag hade precis satt min i bilen påväg mot flygplatsen då Johan ringer och säger att ett missöde har skett. Han säger vidare snabbt att ingen är skadad eller så, men takboxen har gått sönder och två skidfodral har flygit ur någonstans på motorvägen mellan Örebro och Enköping. Alla Tobbes grejer är spårlöst borta. Tyst i luren. Och så säger han att ett par av mina skidor också har också försvunnit. Tiden står still i några sekunder innan jag förstår vad det innebär. 

När vi ses på Arlanda är det en nedslagen trupp som möts. Tobbe överväger att ta tåget hem. Martin propsar på att få låna ut skidor och stavar, och att hitta någon som kan låna ut pjäxor eller i värsta fall köpa/hyra är ett mindre problem övertygar vi honom om. Efter en viss tveksamhet väljer han att checka in tillsammans med oss. Det visade sig vara ett bra val.  För bara några minuter senare ringer nämligen min pojkvän Mats, som efter hört vad som hänt slängt i sig frukost och givit sig ut på motorvägen för att leta efter skidfodralen. Utanför Arboga hittar han dem i vägkanten, till synes oskadda och hela. Både jag och Tobbe känner jättestor lättnad och en enorm tacksamhet till Mats som utan att tveka tog på sig uppdraget att köra ut och leta efter skidorna. TACK! Nu kunde vi resa iväg med stillat sinne även om skidorna inte hann med på planet.


Tobbe på bättre humör. Det ordnade sig med skidor och
stavar från Martin och pjäxor från Daniel Tynell.

Loppet


Så var det det här att vi skulle tävla också. På 1800möh! Det var tidigt tydligt att höjden påverkade mig. Bara att gå runt eller sitta still innebar ett pulspåslag á 10-20slag högre än normalt. Detta gjorde mig en aningen nervös. Hur skulle det då bli under tävlingen? Jag hade ingen aning eftersom detta var min första gång på hög höjd, spännande!

Test av spåren dagen innan loppet
Owe hade jobbat riktigt bra med våra skidor och alla vi tre åkare upplevde bra surf och fäste under skidorna på tävlingsmorgonen. Som alltid var jag lite sen in till start, men hann få på mig alla grejer och stod redo när startskottet gick av för oss 14 startande damer. Hängde med hela klungan fram till den första riktiga utförslöpan, ca fem kilometer efter start. Där ramlade jag och fick se alla försvinna iväg medan jag själv kravlade upp och fick starta om på nytt. Resten av loppet körde jag såleds i ingenmansland och kunde komma på mig själv att åka runt i någon form av distansträningskänsla. Men faktum är också att banan var lite för tekniskt krävande för mig med alla dessa branta och kurviga utförslöpor på hårpistad snö. Jag har helt enkelt inte tekniken och balansen för att få med mig farten. Allt mitt bromsande och sladdande i kurvorna ledde till att fästet skavdes bort illa kvickt och jag fick därför fortsätta loppet utan.

Ut på det sista varvet kändes det ändå bra. Nu visste jag hur hela banan gick och jag fick en positiv trend när det kom herråkare och åkte om, då kändes det som tävling igen och jag tog i lite mer. På slutet av varvet, längst ner i den längsta och brantaste uppförsbacken klev jag dock av min egen stav. Luften gick ur mig totalt och det kändes drygt och jobbigt, som att det inte räckte med att jag skulle ta mig upp utan fäste. Uppe på toppen fick jag i alla fall en ny stav av en snäll norrman. Den vara bara sisådär 15cm för lång, men annars helt perfekt =). Tog mig i mål och var besviken. Besviken på att jag inte fått ur mig det jag har i form av styrka och kondition, bromsad av svåra backar och stavbrott samt att det knappt kändes som en tävling när det blev så mycket solokörning.

Målet i Zuoz
Jag är ändå glad att jag kom till start och fick genomföra mitt första lopp på hög höjd i en fantastisk miljö. Den höga höjden kändes främst i form av snabbare trötthet i backarna som jag upplevde det, men på de flacka partierna kändes det som vanligt och det gick då att återhämta sig. Jag fick dessutom verkligen svart på vitt vad jag måste träna mer på. Det räcker inte med att jag blivit starkare, har ett högre syreupptag och att jag utvecklats i min stakning. Tappar man för mycket fart utför är man alltid efter. Tiden går inte att ta igen utan att förlora kraft då farten är gratis när man åker nerför. Träning, träning, träning. Det svåra är bara: var träna?

Nästa tävling blir Intersportloppet i Orsa Grönklitt på lördag. För en vecka sedan var jag där och körde Norrbärke skimaraton, då kom jag tvåa, bara två och en halv minut efter Susanne Nyström som i gårdagenslopp kom trea och blev bästa svenska. Så visst, visst tror jag att det finns mer kapacitet än det jag lyckades få ut i St Moritz.


Loppet i siffror


Placering:      12
Tid:              2:35:08:50
Segertid:       2:15:20:60
Distans:        50km
Startande:     14

Snittpuls:     162 (ca 83% av max)
Toppuls:      184 (ca 94% av max)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar